Jag är kär i en robotgräsklippare

Robotgräsklippare täcker stora ytor, större än mitt hjärta klarade av. Jag berättar mer sen. Vänta bara.

Äntligen är det dags för ett rykande färskt inlägg igen på min vackra blogg. Jag vill passa på att inleda med att hylla min webbdesigner för den eminenta plattformen jag har. Tänk att lilla jag – Emma – kan förtälja och förära er med mina tankar och betraktelser. Det är få förunnat, faktiskt. Jag är glad att jag över tid byggt upp en trovärdighet i samband med en träffsäker och rafflande personlighet. Det sammantaget ger mig möjligheten att göra så mycket roliga saker, och också att påverka.

Det som började som en liten tankesmedja om tekoppar har blivit så oändligt mycket större. Visst, jag är ödmjuk – jag är ingen Oprah Winfrey – än. Jag har börjat bygga en monetär bas genom mina inlägg. Igår när jag var och handlade fick jag en liten rabattkupong som tack för min text om min Fiat Panda 4×4. Det var första gången jag indirekt tjänade pengar på mitt kreerande.

Mitt osannolika köp av en robotgräsklippare

Idag handlar det om robotgräsklippare. Jag – gräsklippare? Ni tror säkert att jag är tokig. Alla som känner mig vet att jag verkligen inte kan något om att klippa gräs. Vi vet alla vad som hände sommaren ’09 nere i Sexdrega. Jag och Madde skulle klippa grannens gräs av omtanke och kärlek. Det hela slutade med att hela schabraket började brinna och sedermera exploderade. Gräsklippare har sedan dess inte varit min kopp av té (i min blommiga tekopp). Robotgräsklippare däremot – wow.

Jag har alltid gillat robotar. När jag var liten var jag ärligt talat lite småkär i R2D2 i Star Wars. Det tog några år innan jag insåg att det faktiskt var en droid. Efter att min sambo Ansgar fick ryggskott förra månaden och sedan dess varit sängliggande (fråga mig inte varför, han har inte ont längre) har vi varit tvungna att klippa gräset på något sätt. Av ren intelligens och påminnelse av hur det gick i Sexdrega har jag lovat mig själv att aldrig röra en gräsklippare igen.

Igår var jag ute och åkte på västergötlands ädla slätt och fann då en liten butik som sålde trädgårdsprodukter. Jag gick in, såg en robotgräsklippare i Vårgårda – och köpte den. Allting skedde på en minut och fyrtiosju sekunder, faktum är att jag tog tiden. Ibland tycker jag det är roligt att ta tiden på saker, för att se hur fort det går.

Den prisvärda robotgräsklipparen vann mitt hjärta

Jag köpte en bra robotgräsklippare, för jag kände att nu var det nog. Ansgar ligger där hemma och klagar, och jag kan se hur gräset reser sig likt de germanska stammarna gjorde mot romarna under romartiden. Det var dags att agera – och jag gjorde det. Jag köpte en robotgräsklippare. När jag kom hem fick jag hjälp av min granne Brynolf, som också har en liknande klippare. Efter inte så lång tid var den igång, och rullade. Jag döpte robotgräsklipparen till – just det – R2D2.

Den här gången är jag fullt medveten om att det är en robot och inte en människa. Men robotgräsklipparen ger mig ändå lite nostalgi till barndomen och min första kärlek. En droid i ett rymdskepp – numera har jag en på gräsmattan. Och stråna, de blir kortare och hålls ständigt i trim.

Tänk vad fantastisk en robotgräsklippare från Husqvarna är. Jag är en människa från Huskvarna, och därför känns det spännande att ha en mekanisk (säger man så?) kompis av fabrikatet från mina hemtrakter.

Jag är kär i en robotgräsklippare.

Så enkelt är det bara. Jag tror på riktigt att robotar kommer ta över världen en dag. Vi är bristfälliga, likt min sambo Ansgar som inte lyfter många fingrar per dag. Han måste höja sig nu.

Tack för att ni läste ytterligare ett inlägg. Det värmer så mycket i min själ. Tack.