Polisen ryckte ut med kravall – till min stålhall

Livet är en besynnerlig företeelse där otaliga händelser infattar sig under en livstid. Jag må vara ganska ung och fräsch, men än har jag mycket att uppleva. I natt stormades min stålhall för första gången av länsman. Lagens långa arm fällde mig till marken. Låt mig berätta.

För några månader sen bestämde jag efter en dags fundering att anlägga en helt ny stålhall på min mammas tomt. Själv bor jag i lägenhet och därför hade det varit svårt att inrymma byggnationen, av uppenbara skäl. Anledningen till bygget var att jag äntligen skulle förverkliga min dröm – ett tekoppsmuseum. Mitt alldeles egna dessutom. Ingen skulle längre kunna diktera mitt liv, äntligen skulle jag bli fri likt en fågel. En fågel som lämnar boet efter år av träning. Jag är inte särskilt ekonomisk av mig, istället brukar jag investera i vad jag kallar livserfarenhet.

Jag har rest världen över med målet att inhandla en tekopp i varje land jag besöker. Till dags datum har jag införskaffat inte mindre än 28 koppar. Med andra ord har jag merparten kvar att upptäcka, men jag har av olika skäl inte lyckats komma längre i mitt åtagande. Ekonomiska trångmål, frysta kreditkort och olovlig körning är exempel på vad som försvårat min kopp-mission.

En stålhall kan inrymma en dröm

Trots det ansåg både jag och min sekreterare Kleopatra Xerxesson att det var dags. Det fanns ingenting mer att vänta på, tekoppsmuséet skulle byggas. För detta var en massiv stålhall det allra bästa alternativet, både på grund av prisläget, men också för utformningen. Jag tänkte ge varje unik kopp stort utrymme, för att sedan anlägga bänkar, caféer och annat runtomkring. På det sättet skulle potentiellt tusentals personer kunna besöka, beskåda och bedåra hela min samling.

Efter att ha inhandlat stålhallen och erhållit förstklassig anläggning och förberedelse väntade en utmaning. Jag var nu tvungen att hitta en lämplig firma för att bygga resterande byggnation med interiör och annat betydande. Valet föll slutligen på Dragans Dragé & Design – DDD AB. Dels på grund av det relativt billiga priset och dels för att jag under pistolhot var tvungen att bestämma mig snabbt. Sagt och gjort, så blev det.

Efter en dryg månad var hela byggnationen färdig och inredd. Jag hade i tre hela timmar fyllt lokalen med mina nu 29 koppar, efter att jag införskaffat ytterligare en under min konferens i Azerbajdzjan. ”Bankrupt in Baku” stod det på, och jag kunde inte bli nöjdare med mitt val. Jag blev tårögd när jag införskaffade den, att sedan kunna ge koppen en egen inrättning i mitt museum gjorde det än svårare att hålla tillbaka tårarna.

Länsman krossade min dröm – bokstavligt talat

Dagen därpå öppnades muséet och det bjöds på engelsk fruktkaka och pastiller. Självklart erbjöds té också, till självkostnadspris. Totalt besökte 45 personer lokalen under första kalenderåret, varav 27 på premiärdagen. Jag sken likt en sol och hälsade alla välkomna genom att kasta en kopp i marken och skrika ”all makt åt Tengil – vår befriare”. Efter några härliga timmar hände det oväntade – länsman stormade lokalen.

En vägg exploderade och in kom ett 30-tal polismän. Jag är uppväxt med att förakta auktoriteter och regelbundet begå brott, så naturligtvis gjorde jag motstånd till en början.
– VAR ÄR GREJERNA, ropade en polis vid namn Greger.

Jag förstod ingenting och kunde bara stå på avstånd när polismännen kastade alla koppar i marken och såg mig i ögonen. Hela mitt livs samling förstördes framför ögonen på mig, livet passerade i revy. Till slut insåg jag varför polisen var här. Åhnej.

Frank friade mig – hejdå Ansgar

Ur marken grävdes kilovis av något slags vitt pulver upp i marken. Det Dragan menade på var vetemjöl visade sig vara något helt annat. Alla papper jag skrivit på, där det stod att jag ansvarade för nergrävd materia i lokalen knöt dessa illegala produkter till mig. Några timmar senare burades jag in utan rättegång.

Min advokat Frank Oxstierna infann sig snabbt på plats och kunde genom kontakter och diverse betalningar frita mig från häktet. Någon var tvungen att hamna där inne i mitt ställe, valet föll på mitt numera ex – Ansgar. Efter allt han gjort – eller mer INTE GJORT – var beslutet enkelt. Min kära juridiske representant löste det hela och jag är nu en fri kvinna.

Stålhallen står kvar, om än uppgrävd och fylld av krossade tekoppar. Mina drömmar däremot, förblir intakta. För mig finns det inget att göra än att resa mig upp, åka utomlands och handla nya koppar. Muséet finns kvar, ramverket står kvar – nu behöver det bara åter prydas med det vackraste vi har, tekoppar.

Det här var inte det sista ni såg av mig, var så säkra.