Tros-torsdag!

 
De ultimata trosorna: Höga i midjan (över naveln), ska inte skära in i röven, ska vara snygga, ska vara SKÖNA och inte för små i grenen (så fitty får plats). Mina vänner, jag vågar påstå, att jag hittat dem!
 
 
Tadam tadam...
 
 
 
På Monki! De finns i svart och puderrosa och jag har köpt upp ett rejält förråd. De finns också med spets i kanten i lila och grönt. 
 
 
Detta var torsdagstipset från mig och jag är icke sponsrad. Jag vill bara helt kärleksfullt tipsa om ett par ultimata trosor. 
 
 
 
 
 

Vill ha.

 
Jag vill ha dessa. Helst nu. Eller imorgon. Tack. 
 
 
 
 
 
 

Popagandapepp.

 
I helgen är det Popaganda-dags och jag är pepp trots träningsvärk från lördagens fördelsedagsgalej i Uppsala. Det var längesedan jag dansade så mycket... och jag har visst glömt att den arma kröppen inte klarar av hur mycket studsande som helst. Mina vader, min mage, min nacke och mina axlar skriker idag. Men det var det värt. 
 
I alla fall, Popaganda. Kulio! Jag ska dit med Karoline som för övrigt knäppte av bilden överst på mig förra året. Då vi precis lärt känna varandra och mitt hår var himla långt. (ser jag nu!)  
 
 
Puss på er och ha en fin måndag!
 
 
 

Annas 25-årsfest!

 
 
 
Nu åker jag tillbaka till Uppsala för första gången sedan flytten. Inte för någon vanlig pendling utan för min bästa vän Annas 25-årsfest. Kul kul kulio! Och så ska jag hämta min cykel. Äntligen!
 
 
Klänningen är från Stadsmissionen och skorna från Myrorna. 
 
 
 
 
Puss och kram, vi kanske ses i Uppsala-stan! Och välkomna välkomna alla nya läsare. Jag hoppas ni ska trivas bra. 
 
 
 
 

Tack.

 
Jag vill bara säga tack tack tack tack för alla era fina ord angående mitt tidigare inlägg. Ja, vad ska jag säga egentligen? Alla mail och kommentarer, jag värderar det väldigt högt. Väldigt väldigt högt. Ni anar inte. Vi kan konstatera att vi inte är ensamma och allt annat klyschigt man kan klämma ur sä. 
 
 
Jag tror i alla fall att det är viktigt att prata om för att ta bort tabun kring psykisk sjukdom. Alla historier tillsammans kan göra det. Och eftersom jag skyller allt på patriarkatet så kan jag ju fälla in att i ett patriarkat tillåts ingen vara svag...och eftersom det ändå ska krossas så kan vi ju passa på att krossa skammen kring ångest och psykisk ohälsa också. Vi bara gör det!
 
 
 
 
 

Blåbär och hallon. Och kloakvatten. (Inlägget som jag tänkt skriva så länge men inte vågat)

 

Jag har tänkt att skriva detta inlägg länge. Eller, egentligen har det varit skrivet i nästan ett år men jag har inte vågat trycka på posta. Det har legat där under utkast och klickats på ibland. Skrivits om. Raderats. Skrivits om igen. Lästs igenom. Stängts ner. Varit nära på att postas. Varför? Varför kunde jag inte bara svara direkt på frågan från er för ett år sedan när jag bestämde mig för att försvinna från internet, eller ja, civilisationen, för ett tag? HUR MÅR DU, EMELIE? VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? Inget svar. Varför?

 

Därför att det känns för personligt. Som att jag är svag. Galen. Ångest. Ångest. Ångest. 

 

Men nu bara gör jag det. För att ha det gjort. Eventuellt för en förklaring till framtida bortfall och knapphändiga svar. Nu när det ändå är på tapeten. Nu när Aftonbladet skriver om det. När Kawa Zolfgary skriver om det. När kända kulturpersonligheter väljer att avsluta sitt liv på grund av det. Överallt och hela tiden. 

 
 
 
 
 
Och jag vill börja med ett citat som jag haft med mig och känner igen mig i. Skrivet av Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva:
 
 

”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”

 

 

 

Det är höst. Allt är rött. Orange. Lite grönt. Kallt och varmt. Blåsigt och stilla. Sådant där höstväder som man inte blir riktigt klok på. Sådär så man fryser på morgonen och svettas på dagen. Vantar som åker på. Som åker av. Som tappas bort. Paraplyn som fälls upp. Fälls ner. Går sönder. Försvinner.

 

Jag vaknar tidigt. Klockan är bara fem. Det har blivit så nu. Jag som alltid önskat att jag vore morgonpigg. Nu är jag det, och vill inte alls. Vill bara somna om och glömma. Fast det bästa med hela dagen är de där första 30 sekunderna. Den där stunden när jag slår upp ögonen och inte vet vart jag är. Vem jag är. Hur det är. Sedan slår det emot mig som en hård smäll. Inte smygande och stegvis. En knytnäve rakt i ansiktet och det är då jag kippar efter andan och känner att jag faller och magen krampar krampar krampar. Ibland får jag inte ens de där 30 sekunderna. Ibland vaknar jag med ett ryck, ett skrik eller genom att i panik sätta mig upp i sängen. Sedan gråter jag hysteriskt och du får hålla om mig. Men det hjälper inte. För inget hjälper. Ingen kan hjälpa mig ur min egen kropp. Hjälpa mig från min egen ångest.

 

Sedan spenderar jag dagen på mattan i vardagsrummet. Eller på toaletten med kinden mot toasitsen. Kanske äter jag lite yoghurt. Fast det knappt går. Kanske diskar jag. Ibland tittar jag på teve. Men allt som oftast går jag långa promenader med P1-dokumentärer i öronen. En varg söker sin podd. Alex och Sigge. Radioteaterbiblioteket. Vad som helst. Bara det inte blir tyst. Så jag slipper att tänka. Oftast får jag vara ifred just då. På mina promenader med andra röster i öronen. Men ibland kommer dem. Panikattackerna alltså. Det bara händer. Allt snurrar. Jag blir medveten om att jag kommer att dö. Att jag kanske gör det nu. Att alla jag älskar kommer att försvinna. Att tiden går utan att jag kan hindra den. Att allt är förgängligt. Att denna dagen kommer försvinna. Liksom nästa dag. Och nästa. Och alla kvällar därefter. Tills jag tar slut. Och vad väntar då? Ett svart mörker. Ett ingenting. Att inte existera. I all evighet. Och hur lång är all evighet? 

 

När jag kommer hem från promenaden slänger jag mig på mattan i hallen och gråter. Utan att ta av mig jackan. Eller skorna. Jag får snor i munnen. Tårar i näsan. Sedan somnar jag.

 

När jag vaknar har jag trasmatts-ränder på kinderna. Du sitter böjd över mig och säger att du bokat ett hotell. Att jag behöver komma bort. Sådär som på filmen "Hotell" med Alicia Vikander. Så vi åker och alla träd är smärtsamt fina. Liksom skärgården och frukostsalen med spröjsade fönster ut mot vattnet där Silja Line-färjorna går. Jag äter vaniljyoghurt med färska bär och tittar på alla människor som myser i solskenet och bläddrar i sina tidningar. Allt är så likt Solsidan. Vitt ljus mot pastellfärgade skjortor. Och så jag. Som bara vill skrika. Jag springer tillbaka till hotellrummet och spyr upp yoghurten i toalettstolen.

 

 

Blåbär och hallon. Och kloakvatten.

 

 

Du bär min väska till busstationen och jag gråter i ditt knä hela vägen hem. På tunnelbanan. På tåget. Sedan följer du mig från stationen upp till det inglasade huset vid slottet och jag får sätta på mig en vit landstingetrock och svara på frågor om varför, hur, när och vart. Mina knän är lila och jag når inte ner till linoleumgolvet nedanför. Det finns inga plastpåsar i soptunnorna, inga slangar i badrummet, inga piggar i servetthållaren. Bara tårar och folk i gröna kläder. Jag får sova på en brits och varje timme kikar ett huvud in genom ljusspringan i dörren. Jag låtsas sova. Sedan gråter jag.

 

Mina tårar. Mina jävla tårar. Ångesten som i vätskeform lämnar kroppen. För att min ångest kväver mig. Gör att allt känns meningslöst. En mörk ridå ligger framför allt som betyder något. Och jag vet inte om jag kan förklara det för någon som inte upplevt det själv. Om jag kan förklara det för mig själv ens. Men jag vaknar på morgonen och gråter för att det är morgon. För att jag inte orkar ta mig igenom ännu en dag. Längtar till kvällen när jag får sova igen. Vila ifrån mina tankar. Jag kan inte äta. Inte läsa. Inte skriva. Inte lyssna. Bara ligga i min säng och stirra i taket. Med huvudet i en svart bubbla och ett monster som river i min mage. In mot hjärtat. Krafsar på lungorna. Sticker hål på magsäcken. Knyter ihop tarmarna till ett nystan och kramar. Kramar. Får mig att skrika. Först ett ihåligt skrik. Sedan ett utan ett ljud.

 

 

 

 

 

Jag har gått igenom två depressioner som jag aldrig trodde skulle gå över. Men det gjorde dem. Den första när jag precis flyttat till Uppsala och den andra när jag var på väg därifrån. Jag minns på dagen när det andra svarta släppte och jag skålade i bubbel och grät för att jag kände en liten liten känsla av entusiasm i magen. Jag kände en förhoppning inför något. En värme. En känsla. Bara något. Något ljust som det svarta inte lyckades mota bort. Halleluja! 

 

Nu lever jag med min ångest varje dag men jag har lärt mig hur jag ska hantera den. I alla fall så gott det går. Genom terapi och med medicin. Och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att gå över. Även ifall det mitt i känns som om det aldrig kommer att göra det. Även fast psykologens malande ord snurrar framför ögon som inte ser och öron som inte hör. Även fast du vill ta det där "det kommer bli bra" och köra upp det någonstans. Det blir bra och våga våga våga ta kontakt med en psykolog. Åk till psykakutmottagningen, bara gör det. Du är inte ensam för det finns så många som kan hjälpa dig. Jag lovar.  

 

 

 

Så. Nu var det gjort. Hua. 

 

Sex-lista lista lista.

 
 
Jag tänkte dela med mig av en lista på lite saker jag tycker är extra bra just nu. Sånt jag fått dille på eller bara tycker är fint. Sånt som gör mig glad. 
 
 
 
 
 
1) 52 vackra foton på starka kvinnor genom historien. 
 
 
 
 
Det behöver inte nödvändigtvis vara världsomvälvande saker de föreställer. Men jag tänker att alla bilder tillsammans blir väldigt starka och hoppfulla. Tänk vad som hänt på bara 100 år! Sedan är jag ju en sker för gamla foton. Många av dessa är väldigt vackra. Bild nummer två föreställer förresten en kvinna som attackerar en nazist med en handväska i min hemstad Växjö under 80-talet. Det är väl det mest radikala som hänt där än idag... (bitter hehe) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, eller allt som glittrar egentligen. Allt för att göra vardagen (som jag inte ännu gått in i hehe) lite glamourösare. Tänk att stappla ut i snömodden med dessa på fötterna en måndagsmorgon och ta tvärbanan till skolan. Yves Saint Laurent tillhör ju inte mitt vanligaste inköpsställe men jag har fått tips på att man kan tillverka egna. To be continued på den hörrni! 
 
 
 
 
 
 
3) Denna låt och video. 
 
 
 
 
Bara ja.
 
 
 
 
4. Alla typer av nudelsoppa. 
 
 
 
 
Pho, kimchi, ramen. Mumse mmmm. Helst med risnudlar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och alla hennes drömska foton och hennes styling. Blandat med det råa. Kontrasterna. Vill grotta ner mig i en pastellvärld och gör detta hos henne. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min vän från Växjö har en fabulöst vacker sångröst och om ni har några internetknapp över så tycker jag att ni ska gå in och rösta på henne här! 
 
 
 
 
 
 
 

A change of heart.

 
 
 
 

Glitterklänning och glitterstrumpor (och två bollar).

 
Jag har fått dille på allt som glittrar. När jag går och handlar kläder så slutar det med att jag står med ett helt fång av sparkles i nävarna. Oh well, jag gissar att det är höstångesten... I alla fall:
 
I samråd med min goda vän Linus som varit och hälsat på i veckan köpte jag denna rödglittriga klänning på mitt älskade Stadsmissionen vid Nytorget. För 90 kronor! Det känns lite som en slags ice-skating-klänning men jag gillar det! Denna kommer få agera höst-och-vinter-festklänning och eventuellt också jul-klänning. (Herregud, nu går jag händelserna i förväg...) 
 
 
 
För ovanligheternas skull gjorde jag idag även TVÅ bollar i håret istället för en. Känns radikalt. Och nittiotal. Kanske inte riktigt min grej. Fast det är fint! Ni som rockar två knutar keep on rockin! Strumporna är från Monki och skorna från Tjallamalla (ages ago)
 
Hoppas ni får en fin onsdag! 
 
 
 
 
 
 

Ett av era höstknep.

 
 
Tack tack tack för alla era uppmuntrande kommentarer angående mitt höstdepp för några inlägg sedan. Jag tog åt mig av några av era fina råd. Bland annat inhandlade jag ett par fina snörkängor på lunchrasten på Stadsmissionen för 100 kronor. Jag började även glutta på mysiga temuggar, höstiga tröjor och fluffiga halsdukar. Detta hjälpte lite. Men det mest primära förlika-mig-med-att-det-är-höst-knepet var att åka hem och tända en massa ljus, koka te och äta knäckebröd med västerbottenost och aprikosmarmelad. Det var så jävla gott och mysigt. 
 
 
 
 
Puss på er!
 
 
 
 
 

Ansiktsfläskborttagarens föregångare.

 
 
För ett tag sedan upptäckte jag en ny produkt vars uppgift är att avlägsna all typ av ansiktsfläsk. Jag blev väldigt exalterad och gjorde små piruetter på min kontorstol och var tvungen att skriva ett inlägg. För några dagar sedan fick jag ett mail av en fin läsare vid namn Karla som hittade denna produkts föregångare. Lite vintage sådär: 
 
 
 
 
 
Vad tror ni? Fungerar det? Tack Karla! 
 
 
 
Ps. Jag fick reaktioner på det inlägget där vissa undrade om jag var ironisk eller inte. Svar JA: Jag är ironisk. 
 
 
 
 
 
 

Helen Melonlady.

 
Nu när jag är lite deppo och känslomässigt instabil så försöker jag hitta färgstarka människor som jag kan förlora mig i. Jag har nu hittat den ultimata: Helen Melonlady! Jag har blivit lite smått beroende av hennes videos på Youtube. Jag älskar hur hon är extra allt och skiter i. Lite för mycket läppstift utanför läpparna. Håret som är lila. Rosa. Grönt. Grått. Blått. HENNES BRITTISKA ACCENT OMG. Jag älskar älskar älskar brittiska människor som pratar. Jag skulle bara kunna sitta och lyssna på det hela dagarna. Hur hon liksom bräker ut ett HELLOOOO EVERYONE och ler med sin stora mun. Hur hon visar sin kurviga kropp och inte skäms. Bara är. 
 
 
Kort sagt. Jag gillar henne skarpt. Vissa skulle eventuellt säga att hon är lite störig. Kanske. Men jag gillar det. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mitt inre lugn är borta. Hjälp.

 
 
Jag saknar just nu helt min "inner peace". Mitt inre lugn, för att översätta. Hela mitt innanmäte är ett virrvarr av känslor som jag inte kan definiera och tankar poppar upp, poppar bort, poppar fram. Poppar. Poppar. Poppar. Jag fattar ingenting. Jag vet inte ens vad det är för tankar och känslor. Kan ju inte definiera fanskapet. Hela jag är bara en rastlös geléklump som liksom glider runt över golvet i min lägenhet och glor förstrött på saker som behöver göras men som sedan inte blir gjorda. Istället glider jag tillbaka till min säng och ligger och glor upp i taket eller ner i mattan eller ut genom fönstret eller på mina händer och tänker så det knakar. På ingenting! Jag vet inte vad jag tänker på! Men jag ligger och tänker på att jag tänker. Och på att jag måste tänka. Som om jag måste lösa någonting. Ett problem jag inte vet vad det är. 
 
I alla fall. Jag tror att detta beror på antingen alla eller någon av följande saker: 
 
1) Jag har nu varit ledig lite för länge. Från att ha jobbat hela juli till att bli HELT SUPERLEDIG kan skapa kaos i hjärnan. Hos mig. 
 
2) Jag har sovit lite för mycket. Detta som en följd på punkt nummer ett. Min arma kropp mår bra av kanske 6-7 timmars sömn varje natt och av att gå upp i tid. Nu ligger jag och såsar alldeles för länge och känner hur min hjärna skrumpnar i takt med gäspningarna. INTE BRA. 
 
3) Jag kan inte riktigt förlika mig med att hösten är på intåg. Nej, jag kan verkligen inte det. Det är många som liksom myser åt de kyligare vindarna och pratar om höstjackor, nya projekt, mörkare hårfärg, strumpbyxor, kängor och jobb. NEJE. Jag började gråta i förrgår när jag gick till Gröndals klippbad och den varma bruna massan av kroppar och kaffelukt reducerats till en frysande stackars sate som badade efter sin joggingtur. Det är det förgängliga tror jag. Jag klarar inte av att se hur något dör. Jag fixar det bara inte. Tropiska nätter och bara ben gör mig lycklig. Att få skavsår av mina mohedatofflor. Att vänja sig att gå ut varje morgon vid kl 7 till jobbet utan jacka. Det är min melodi.
 
4) Det är söndag. 
 
5) Jag saknar min vän Agnes och kan inte tänka mig en höst utan henne. Men hon bor i Göteborg och jag måste inse att vi inte kommer att ligga skavfötters i min säng bara sådär en vanlig tisdag eller slötitta på "Trinny och Susannah stylar om Norge". Fan. 
 
6) Det är min första höst i en ensam lägenhet på ganska länge. Bla bla bla och buhu. Men jag känner mig fan lite ensam. Och i en ny stad. Nej... fy...
 
 
 
 
...okej, nu får jag sluta ömka. Jag ska försöka leta upp min jäkla inre lugn. Jag ska lägga mig på spikmattan och tända ljus. Tips på annat bra mottages gärna. 
 
 
 

I kväll blirre fest!

 
 
Och jag har inspirerats att utveckla mina raggningstillvägagångssätt! Eller inspireras och inspireras... jag har tänkt att sno dem rakt av faktiskt. Lättast så. Exakt såhär kommer det att se ut: 
 
 
 
 
 
Wish me good luck och ha en fantastisk fredagskväll! 
 
 
 

Jag brände behån och åkte till Gustav Adolfs torg (fast detta har inte hänt än... äsch)

 
Hej och hå! Så här ser jag ut ikväll när jag bestämde mig för att bränna behån och bege mig till Gustav Adolfs torg för att titta på Edda Magnasson. Detta är inte gjort än, utan ska göras i detta nu. Så det känns kontigt att skriva om det i dåtid...ehm...
 
 
Nu åker jag! Puss!
 
 
 
Koftan/blusen är från Emmaus i Göteborg, kjolen och linnet H&M. Örhängena (som många frågat om) köpte jag på en feministisk mässa och kan inte minnas vartifrån. Kan försöka återkomma med detta! 
 
 
 
 
 

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.


Vill du kontakta mig? Maila till info@enblommigtekopp.se





















RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...